Riktlinjer avstå hlr

Arbetet gjordes i nära samarbete med flera sektioner inom Läkaresällskapet, samt med Svenska Sjuksköterskeförbundet och Hjärträddningsrådet. Förslag till riktlinjer har skickats till alla partiella föreningar i dessa tre organ. Intresset för att skicka kommentarer var stort och ledde till att arbetet tog relativt lång tid. Fördelen med detta är att vi nu tittar på riktlinjer som är väl inrotade bland läkare och sjuksköterskor i olika delar av vården.

Den centrala ambitionen i arbetet var att riktlinjerna skulle vara heltäckande för all vård från prehospital vård, sjukhusvård och primärvård till kommunal hälso-och sjukvård. Särskild uppmärksamhet ägnades åt de speciella omständigheter som kan råda hos barn och HLR. En pågående dialog har förts med Socialstyrelsen för att riktlinjerna inte ska strida mot gällande lagstiftning.

I rådet för det nationella hälso-och Socialförsäkringsrådet används termen "position" i hela texten i stället för "beslut". Den fullständiga versionen finns på www. HLR-position i Patientvårdsplanering vid planering av vård i livshotande tillstånd bör den ansvariga läkaren överväga om det finns skäl att fastställa begränsningar för behandlingen [2]. Ställningen att avstå från HLR innebär att den ansvariga läkaren i förväg beslutar att HLR inte ska utföras vid plötsligt oväntat hjärtstopp; detta inkluderar dock inte andra former av behandling.

Som regel bör den mest erfarna läkaren som ansvarar för patientvården också vara ansvarig för denna position. Uppgiften kan dock överföras till en annan legitim läkare med god kunskap om patienten. Före denna position ska läkaren samråda med patienten, en annan läkare och intresserad medicinsk personal. Det är viktigt att det finns ett effektivt och säkert system för att distribuera positionsinformation till all relevant personal.

Positionen måste kontrolleras kontinuerligt igen. HLR-positionen bör baseras på en individuell bedömning när läkaren väger alla relevanta faktorer, såsom patientens nuvarande hälsotillstånd och livssituation, prognos, risk för nytta och om möjligt patientens egen inställning till HLR. När viktig information saknas i nödsituationer bör HLR vanligtvis utföras. Därför kan det erkännas att vissa behandlingsförsök senare kan betraktas som mindre bra när ytterligare information om patientens hälsotillstånd eller hans inställning till HLR har blivit tillgänglig.

Läkare har dock rätt att avstå från att starta HLR av medicinska skäl, även om det inte finns någon formell ställning, till exempel när det är uppenbart att patienten befinner sig i det sista skedet av en obotlig sjukdom och döden verkar oundviklig. Dokumentation om hur man tar ställning till avslag på HLR i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna livsråd som ger behandling är höga dokumentationskrav [2].

Men i tidskriften krävs alltid en anteckning som bevisar och rapporterar om bakgrunden till märkning av fakta 1. En av dessa skäl är att patienten inte vill ha HLR. Om patienten fattar ett välinformerat och förstående beslut med konsekvenserna av att avstå från HLR, bör patientens önskan respekteras. Detta gäller även i situationer där patienten inte är i slutet av livet och där PSA är medicinskt framgångsrik [3].

Det är dock viktigt att försöka utesluta att patientens önskan att avstå från HLR är oberoende av någon missuppfattning eller är ett uttryck för depression eller andra behandlingsförhållanden. Frågan om HLR kan behöva diskuteras med patienten mer än en gång för att säkerställa att önskan är välgrundad och förblir oförändrad [4]. Detta är en ansvarig läkare som måste bedöma om och när det finns skäl att ta upp frågan om HLR med patienten.

Detta bör göras i förväg innan patienten riskerar att förlora förmågan att fatta beslut. Generellt bör samtal eller konsultationer övervägas när det finns anledning att anta att patienten inte vill ha HLR eller annan livsförbättrande behandling, när det är svårt att bedöma om HLR är till nytta för patienten eller när patienten anses ha en hög risk att drabbas av hjärtstopp [5].

En sådan konversation uppfattas av de flesta patienter som viktig och positiv, men för vissa kan det vara läskigt och orsaka onödig ångest [6, 7].

Därför är medicinsk personal inte skyldig att regelbundet ta upp frågan om HLR, om risken för hjärtstopp anses vara låg. Det kan ofta antas att många patienter vill ha HLR, det vill säga de antar samtycke. Detta är en svår men viktig uppgift-att ge en enskild patient möjlighet att påverka situationen i den utsträckning han eller hon vill och kan göra det [7].Det är möjligt att närma sig frågan om patientens inställning till HLR och annat liv, vilket ger behandling baserad på en konversation som mer allmänt berör patientens liv och livssituation, rädsla och tankar.

Under samtalet stöter du vanligtvis naturligt på problem relaterade till inkludering och framtida behandling [8]. Den medicinska personalen ska vara redo att ta emot patientens känslomässiga uttryck. På patientens begäran kan positionen överföras till den ansvariga läkaren. Att utvärdera om HLR kan ge spontan cirkulation och andning är en annan anledning att avstå från HLR när den ansvariga läkaren anser att det är en möjlighet att HLR kan återställa spontan cirkulation och andningsfunktion.

Ansvariga läkare kan sedan av medicinska skäl besluta att avstå från HLR utan att uppfylla patientens eller anhörigas krav. I denna situation anses hjärtstopp vara en del av en naturlig och förväntad död. I dessa situationer är läkare inte skyldiga att tillgodose patienternas eller anhörigas önskemål för att kunna utföra HLR. HLR-positionen är inte bara en fråga om "vetenskap och beprövad erfarenhet" utan innehåller också i stor utsträckning värdefrågor som uttrycker både patientens och vårdgivarens åsikter [10].

Den centrala frågan i detta sammanhang är om försök till HLR-behandling gynnar "patienten", vilket bör förstås som "i patientens bästa intresse" eller "fördelaktigt för patienten"." Att bedöma en patients förmåga att bli utskriven från sjukhuset för en permanent livslängd och väga denna möjlighet mot de risker som är förknippade med HLR vid hjärtstopp kan vara svårt, i vissa fall omöjligt.

Grundregeln är att bedömningar av om HLR ska vara användbara eller inte alltid ska baseras på patientens egna värderingar, till exempel vad som gör livet värt att leva och vilket pris patienten är villig att betala för att få en chans att leva [11 ] Hälso-och sjukvårdspersonal bör veta att deras egna värderingar om vad som är och vad som inte är, en meningsfull åtgärd, en värdig död och en acceptabel livskvalitet kan påverka positionen [12].

Av olika skäl kan patienter ha en minskning av kognitiva förmågor, vilket gör det svårt för dem att assimilera information och förstå vad de blir ombedda att lösa. Det gör det också svårt att bedöma vilken typ av beslutsförmåga patienter har när det gäller HLR och att med säkerhet säga att informerat samtycke har erhållits för att utföra eller inte utföra HLR.

Dessutom vill vissa patienter överföra denna typ av svåra positioner till läkaren. I många fall kan den ansvariga läkaren efter bästa förmåga och i samråd med läkare och släktingar bedöma om HLR kan anses vara användbart för patienten [13]. Denna position bör baseras på den mest exakta medicinska bedömningen som möjligt och med största uppmärksamhet på vad som har mottagits om patientens inställning till HLR.

Det är viktigt att grunderna för denna position dokumenteras noggrant i patientens journal. Av denna anledning är HLR för barn främst inriktad på att återställa andningsfunktionen [14]. För barn och ungdomar är det sällan relevant för en isolerad position att avstå från HLR. I det andra fallet bör patientens åsikt också erhållas [1, 2]. Kritik i samband med vård-och omsorgscreening samt medierapportering har kunnat visa brister både i beslutsfattandet och i dokumentationen om behandlingsrestriktioner [3, 4].

0 hlr 0 iva

En tidigare studie från Kristianstads centralsjukhus visade brister i överensstämmelse med gällande riktlinjer och i läkarnas kunskap om gällande regelverk [5]. Syftet med denna studie var att ta reda på hur väl Socialstyrelsen hade följt behandlingsbegränsningarna för inlagda patienter på Helsingborgslasern, men också att kartlägga varför avvikelser gjordes. Det förväntas att resultaten av studien kommer att leda till förbättrade förfaranden när man diskuterar begränsningar av behandlingen.

Frågor 1. Har social-och Hälsovårdsrådets rekommendationer om livsbehandling följts? Av vilka skäl avvisades de från rekommendationerna? Metoden som projektet utförde var som en retrospektiv journalstudie med tillägg av en undersökning till legitima läkare som identifierade behandlingsbegränsningar i studien. Urval av studiegruppen. Urvalet gjordes retroaktivt under vecka 44-45, alla somatiska slutenvårdsavdelningar på Helsingborgslasern inkluderades, med undantag för barn-och ungdomsavdelningarna.

Endast den första positionen avseende behandlingsrestriktion inkluderades i studien, se Figur 1. Implementeringen av datainsamlingssökningen för patienter utfördes i Melior medical system under den aktuella perioden. Alla poster granskades för att identifiera behandlingsbegränsningsbeslut som fattades under den aktuella perioden. Sökningen omfattade både ett beslut att avstå från hjärt-och LUNGREANIMATION och ett beslut att avstå från intensivvård.

En uppföljning i tidskriften Melior Systems för öppenvård och Profdoc Medical Office PMO för primärvård. De läkare som var inblandade i besluten tog kontakt och erbjöd sig att svara på undersökningen. Implementeringen av databehandlingsdata har registrerats i arbetsprotokollet. Varje patient identifierades och fick ett kodnummer i arbetsprotokollet. Undersökningen distribuerades personligen av författaren till studien.

Respondenterna hade tillgång till den drabbade patientjournalen när de slutförde undersökningen. Två erfarna specialister som arbetar inom primärvården bedömde retroaktivt om en patient ska ha samtal om begränsande behandling baserat på biologisk ålder, sjukdomar och funktionsnivåer. De etiska aspekterna av etisk tillämpning godkänns av DNR: s Etikprövningsorgan.

De läkare som inbjudits att delta i undersökningsstudien fick både muntlig och skriftlig information om syftet med och genomförandet av studien. Resultat under veckorna 44-45 patienter togs om hand av de inkluderade vårdenheterna. En översyn av dessa journaler avslöjade beslut att begränsa patientbehandlingen. Detta resulterade i 40 patientjournaler inkluderade i studien.

Allt innehöll ett beslut att avstå från HLR. Åldern för de inkluderade patienterna var 80,5 x 13,5 i genomsnitt xnumx SD. Av de inkluderade patienterna var 26 män och 14 kvinnor. I 17,43 procent av fallen på akutmottagningen har ett beslut redan fattats om att behandlas av en läkare på akutmottagningen. I 4-10% av fallen fattades beslutet i intensivvården.

Ej hlr socialstyrelsen

I de återstående 19,48% av fallen fattades beslutet på vårdavdelningen, se Tabell 1. I 8-20 procent dokumenterades ett samråd med en patient. I 32 80% av fallen saknades sådan dokumentation. I 10 av 32, 31 procent av fallen dokumenterades en bedömning som ledde till slutsatsen att patienten hade fattat ett beslut. De främsta orsakerna var kognitiv försämring, förvirring, sedering och annat medvetande.

I 2 fall avstod 6 procent av dem från att konsultera patienten av andra skäl, nämligen att patienten hade svårt nedsatt hörsel eller inte talade svenska. De återstående 20,63 procenten saknade dokumentation för varför avvikelserna gjordes. I 32 fall där läkaren inte konsulterade patienten dokumenterades istället samråd med släktingar i 9,28 procent av fallen.

I 23,58 procent av 40-personerna genomfördes inte dialog med patienter eller släktingar. Av de inkluderade patienterna överlevde 37,93 procent den första dagen efter beslutet. Av de 40 patienterna som ingick hade endast 28 patienter tillgång till primärvårdsjournalen. Av dessa hade 7 patienter kontakt med pågående vård inom specialiserad vård, och därför fanns ingen journalgranskning inom primärvården.

Patienten saknade helt tidigare kontakter. Det finns alltså 20 patienter, se Figur 1. Undersökning 34 läkare bestämde behandlingen under studieperioden.