Partnerskap för fred

Avtalet, som låg till grund för inrättandet av rådet, nämnde bland annat frågorna om nedrustning, terroristkontroll, bekämpning av narkotikasmuggling och anpassning av systemet och samarbetet som samarbetsområden. Syftet med projektet var att skydda Europa från attacker från Iran och internationella terrorister, men utplaceringen stör samtidigt den militära maktbalansen mellan NATO-länderna och Ryssland.

Moskva protesterade kraftigt och hotade motåtgärder. Andra träämnen var frågan om Kosovos självständighet, där Ryssland talade, och de pågående planerna för NATO-expansion.

Partnerskap för fred är ett Nato-projekt som syftar till att skapa förtroende mellan Nato och andra stater i Europa och före detta Sovjetunionen.

Upplösningen utökar relationerna som försämrades ytterligare under Georgiakriget, när Ryssland skickade trupper till stöd för utbrottet av republikerna Abchasien och Sydossetien. Dessa händelser ägde rum i ljuset av Georgien, de ville försöka gå med i NATO. NATO-länderna och stora delar av världen fördömde starkt Rysslands handlingar, även om Georgien anklagades för att ha startat själva kriget.

Ryssland hävdade att de två republikerna hade samma rätt till självständighet som de västländer som hävdade Kosovo.

Under den tiden förbättrades förbindelserna med Ryssland på initiativ av Förenta staterna och valde sedan nyligen President Barack Obama. Nya nedrustningsförhandlingar ledde till ett avtal som minskade antalet kärnvapen med hälften. Inom ramen för NATO: s Ryssland-råd har flera initiativ antagits för samarbete, bland annat om terroristkontroll, samt om avtal om Natotransport genom Ryssland till trupper i Afghanistan.

Men en ny kil var insvept i förhållandet på grund av Libyens ansträngningar när en säkerhetsstyrka ingrep för att skydda civila under det dåvarande upproret mot landets regering för att se aktiviteter runt om i världen. Ryssland avstod från att lägga veto mot FN: s säkerhetsråd mot operationen, men Ryssland kritiserade senare ansträngningen för att vara för offensiv och överskrida FN: s mandat.

Återvänder till kampen mot rysk inblandning i Georgien under sommaren för att diskutera i de baltiska staterna debatten om huruvida natottrupp ska vara permanent stationerad i de baltiska staterna för att möta ett eventuellt ryskt hot. Under våren återupptog Ryssland frågan om den bifogade Krim, i strid med internationell rätt, och kriget som bröt ut i Ukraina mellan regeringen i Kiev och pro-ryska separatister, med stöd av det ryska laget, i den östra delen av landet.

Rysslands uppenbara strategi för att destabilisera östra Ukraina har väckt oro över rysk aggression bland NATO-medlemmar i Östeuropa och Centraleuropa. Särskilt Polen och Litauen bad om omedelbar hjälp. USA lovade stöd till alliansmedlemmar, men angav att militärt bistånd inte kunde skickas till Ukraina eftersom landet ligger utanför NATO och därför inte omfattas av kollektivt försvar i enlighet med artikel 5 i NATO-fördraget.

För NATO innebar spänningarna mellan Ryssland och Väst att fokus flyttades från internationella ansträngningar till kollektivt försvar.

Sveriges och Natos relation går tillbaka till då Sverige gick med i Partnerskap för fred, PFF. Sedan dess har Sverige gradvis ökat samarbetet med Nato.

Artikel 5 i NATO-fördraget har återgått till framkant för allianssamarbete. NATO har avbrutit allt samarbete med Ryssland och ökat sin närvaro i Östersjön, i de baltiska staterna och i Polen, Bulgarien och Rumänien. I det senare ingår även posten och telestyrelsen. Energimyndigheten ingår i Energiplaneringsgruppen. Social - och hälsovårdsnämnden är en del av den gemensamma Medicinska Gruppen.

Medlemskap se även: Demonstrationer i samband med Sveriges deklaration till NATO på grundval av Rysslands invasion av Ukraina utsåg regeringen den 16 mars samma år som en parlamentarisk arbetsgrupp för att diskutera den förändrade säkerhetspolitiken. Arbetsgruppen leddes av utrikesminister Anne Linde S. Hon var representant för åtta parlamentariska partier. Försvarsminister Peter Halquist deltog också i arbetet.

Arbetsgruppen behandlade Ryssland, västvärldens reaktion på den förändrade säkerhetspolitiken, samarbete inom försvars-och säkerhetspolitiken i Sverige och eventuellt medlemskap i det svenska NATO. Resultaten visade att Rysslands invasion av Ukraina innebar "en strukturell och långsiktig situation med begränsad säkerhetspolitik i Europa" och att detta gjorde det nödvändigt att avgöra hur Sveriges säkerhet skulle garanteras.

Om både Sverige och Finland var NATO-medlemmar skulle alla skandinaviska och baltiska länder omfattas av kollektiva försvarsförpliktelser. Den osäkerhet som för närvarande råder om hur gemensamt beteende kommer att utformas i en säkerhetspolitisk kris eller i en väpnad attack kommer att minska. Rapporten presenterades vid en gemensam presskonferens där utrikes-och försvarsministrar deltog tillsammans med företrädare för åtta riksdagspartier.

Då stödde alla riksdagspartier analysavsnitten i rapporten, och utrikesministern och Miljöpartiet betonade att detta särskilt gäller Rysslands syn. Därför höll de fast vid sin inställning att Sverige ska stå utanför försvarsalliansen. Debatten organiserades den 16 maj på morgonen. Beslutet innehöll också krav på en ensidig reservation mot utplacering av kärnvapen och permanenta NATO-baser på svenskt territorium.

Beslutet från båda sidor beskrivs som en allmän vändning i säkerhetspolitiken.