elmwood.pages.dev






Vad kan man göra med stamceller

Allogen stamcellstransplantation vid allogen transplantation tas stamceller från någon annan, en givare. Givaren är antingen en familjemedlem, ofta en bror eller en givare som inte är relaterad till registret. Vem blir en givare baserat på den som är sjuk och typen av HLA-givare. HLA är proteiner som finns på ytan av celler och är viktiga för immunsystemet.

Det finns en dubbel uppsättning HLA-molekyler på varje cell i kroppen. En HLA-molekyl kommer från modern och den andra från fadern. I genomsnitt har en av fyra syskon därför samma typ av HLA. Syskon som matchar HLA-typen är förstahandsvalet i de flesta situationer. För att se om en person är lämplig som givare utförs ett regelbundet blodprov. Det kan ta en annan tid att hitta en lämplig givare.

Ibland finns det en lämplig donator bland syskonen, medan andra gånger kan du leta i flera olika register från olika länder för att hitta någon som är lämplig. I sällsynta fall hittas inte en givare som är lämplig. För närvarande kan personer som inte passar in som givare också användas genom att anpassa transplantationsmetoden. Detta kallas en haploid transplantation. Donation av stamceller före donation av stamceller verifieras att personen som ska tillhandahålla stamceller är frisk med bland annat blod -, urin-och benmärgsprover.

Hjärtat undersöks med ett EKG, och lungorna är X-borttagna. Tidigare extraherades stamceller alltid från benmärg, men idag är det mycket vanligare att ta stamceller från blod. Stamceller från benmärg, när stamceller måste extraheras från benmärgen, är givaren på magen på operationsbordet och bedövas eller ges ryggbedövning. Läkaren sätter in en nål i baklåret och suger ut benmärgen, som blandas med blodet.

Detta upprepas tills 0, en liter blodmärg har tagits bort. Allt detta tar vanligtvis ungefär en timme. Efter benmärgsborttagning upplever de flesta givare ryggsmärta, och de blir ofta sjuka inom en vecka. Det är mycket sällsynt med allvarligare biverkningar. Oftast får givaren en transfusion av sitt eget blod efter proceduren. Detta blod dumpades några veckor före donationen.

Stamceller från blodet några dagar före donationen av stamceller från blodet får givaren ett läkemedel som stimulerar celldelning i benmärgen, så att fler stamceller kommer därifrån. En biverkning av mediciner kan vara muskel-och skelettsmärta. Konventionella smärtstillande medel räcker vanligtvis för att ta bort smärtan. När stamcellerna ska tas, passerar blodet genom en maskin som komponerar stamcellerna från blodet.

Blodet återförs sedan till givaren. Det tar ungefär tre timmar och görs på blodcentret. I de flesta fall bör personer som donerar stamceller från blod inte vara sjukskrivna. Före stamcellstransplantation kräver stamcellstransplantation en studie med flera olika studier. Lungorna och hjärtat övervakas. En tandläkarundersökning utförs för att se att det inte finns några infektioner i munnen.

Om det finns orala infektioner krävs förebyggande tandbehandling. En person som ska ta emot stamceller får en insatt central venkateter. Detta är en slang som sätts in i ett blodkärl i nacken. Det har vanligtvis två kanaler och används för att ge läkemedel och blodprov utan att behöva sticka en nål genom huden varje gång. En av de frågor som behöver diskuteras för en person med produktiv ålder är den framtida förmågan att få barn.

Före transplantationen behandlas de som är sjuka med cytostatika och ibland strålning. Det kan förstöra könsceller så att ägglossning hos kvinnor och spermiebildning hos män inte fungerar normalt. Före behandling kan ägg eller spermier tas och frysas för senare användning vid befruktning eller insemination av provröret. Före stamcellstransplantation kan en sjuk person genomgå en behandling som kallas konditionering.

Det kan ges med varierande intensitet beroende på ålder, hälsotillstånd och vilken typ av sjukdom du behandlar. Intensiv konditionering innebär att deras egna, sjuka stamceller förstörs av stark cytostatisk terapi. Ibland kombineras detta med strålbehandling. Idag används också minskad konditionering, som syftar till att påskynda immunsystemet. Båda metoderna innebär att deras eget immunsystem försvagas.

Detta görs så att immunsystemet annars stöter bort nya stamceller. Cytostatika ges direkt i blodet, och ibland även i ryggmärgsvätskan. När cytostatika drivs in i ryggmärgsvätskan injektionsnålar mellan två kotor i nedre ryggraden. Konditionering ger biverkningar av varierande grad beroende på intensiteten. Biverkningar kan vara yrsel, diarre, illamående och problem. Läs mer om biverkningarna av strålbehandling och cytostatiska behandlingar under stamcellstransplantation, samt blodtransfusion genom en central venkateter som kommer in i ett blodkärl i nacken.

Det tar från en till två timmar att göra en benmärgsstamcellstransplantation och ungefär en halvtimme när blodstamceller används. Nya stamceller söker efter skeletthålan där benmärgen är belägen och börjar bilda nya blodkroppar. När du har avslutat konditioneringen med cytostatika måste du vänta en eller två dagar innan du utför transplantation för att alla cytostatika ska försvinna från kroppen.

Annars kan cytostatika påverka nya stamceller negativt. Efter stamcellstransplantation tar det vanligtvis två till tre veckor innan nya stamceller börjar dela sig så att tillräckligt med blodkroppar bildas. Under denna tid finns det en ökad risk för infektioner eftersom immunsystemet sedan utslag. Följaktligen överförs förebyggande behandling till infektioner.

De flesta av dem utsöndras tills stamceller börjar fungera och nya blodkroppar bildas. Vissa kan bo hemma under denna tid, men även då krävs stor försiktighet för att undvika att drabbas av infektioner. Displayen efter urladdning är en regelbunden kontroll för provtagning. I början görs de två gånger i veckan. Efter tre månader utförs provtagning vanligtvis med längre intervall, förutsatt att allt fungerar bra.

Detta innebär att leukocyterna i det nya immunsystemet, som bildas av transplanterade stamceller, uppfattar kroppen som en outsider och attackerar den. Det kan sägas att transplantatet försöker reflektera kroppen. Vid transplantation av andra organ, såsom hjärtat eller njurarna, försöker immunsystemet istället att återspegla det nya organet. Det finns både en akut och kronisk form av GVHD, och svårighetsgraden varierar mycket mellan olika patienter.

De första symptomen är vanligtvis utslag i handflatorna, fotsulorna eller ansiktet. I mer allvarliga fall uppstår utslag i hela kroppen,och då kan levern också påverka. Vissa kan ha diarre eller kräkningar. GVHD är en allvarlig sjukdom som ibland är svår att behandla. Därför, efter transplantation, ges förebyggande behandling av GVHD för att lindra reaktionen.

Kronisk GVHD har vanligtvis en mer begränsad fördelning med hudutslag och torr mun och slemhinnor. I mer allvarliga fall blir huden härdad och komprimerbar. Då kan du också få ögoninflammation och torra slemhinnor i munnen, magen, tarmarna och slidan. Vid kronisk GVHD reduceras immunsystemet både på grund av sjukdomen och eftersom mediciner måste behandlas som försvagar immunsystemet.

Därför ges vanligtvis förebyggande behandling av infektioner. GVL för dem som har behandlats för leukemi kan mild GVHD vara fördelaktigt eftersom det kan förstöra eventuella kvarvarande leukemier och därmed ge en lägre risk för återfall. För att minska risken för infektioner efter transplantation finns det vissa regler som är användbara, till exempel efter urladdning, och till exempel för att minska risken för infektioner.

Det är viktigt att vara försiktig med handhygien och inte spendera tid med människor som stöter på eller har infektioner. Undvik stora folkmassor under de första månaderna efter transplantationen, eftersom risken för infektion är stor. Till exempel får patienter använda resetjänster under sjukhusbesök eftersom de måste undvika kollektivtrafik. Under minst tre månader efter transplantationen utförs patienter på grund av närvaron av husdjur som hundar, katter, hamster, fåglar och andra.

Om allt fungerar bra efter den tiden kan du ta dina husdjur hem igen. Ett annat tips är att undvika jord, som att inte gräva rabatter eller plantera Krukväxter. Det kan inte finnas några krukväxter i sovrummet. Detta beror på det faktum att det finns risk för infektion med mögelsvamp i jorden. Tobias-registret i många länder finns det register där personer som är redo att tillhandahålla stamceller kan registrera sig.

I Sverige heter det Tobias-registret och finns i Stockholm. Runt människor har anmält sig till Tobias registret och är redo och kommer att donera stamceller. Över hela världen finns det mer än 40 miljoner människor i liknande register, vilket också anger deras vävnadstyper. Vart kan jag vända mig? Om du har frågor och funderingar kring cancer kan du kontakta oss på cancerlinjen.

Linjen är bemannad av legitim medicinsk personal med lång erfarenhet av att arbeta med cancer. Ring 10 10 eller skicka ett mail till cancerlinjen. Hans Hägglund och Matthias Carlsten. Vilka är riskerna med stamcellstransplantation? Det finns flera risker med stamcellstransplantation. De kan delas in i tidiga och sena biverkningar.

Var finns stamceller

På grund av den förbehandling som kallas konditionering och utförs med cytostatika som förgiftar cellerna kan du känna dig sjuk och tappa håret. Lyckligtvis är illamående för närvarande mycket ovanligt. På lång sikt kan behandlingen göra dig steril. Efter förbehandling finns det inga vita blodkroppar i ungefär två veckor, en fas som kallas neutropeni.

Då finns det först och främst problem med feber och infektioner. Infektioner kan orsakas av bakterier, men ibland även av svampar.Du kan också få sår i slemhinnorna i munnen som gör det svårt att äta och dricka under denna tidsperiod. Ett organ i kroppen kan också skadas av cellulära toxiner, som har kallats organtoxicitet. Detta kan till exempel leda till njursvikt eller leversvikt, men i princip kan alla organ i kroppen drabbas av skador efter förbehandling.

GVHD är när nya celler attackerar friska organ eftersom de uppfattar den nya kroppen som främmande. Då är det främst huden, levern och mag-tarmkanalen som påverkar, men i princip kan alla organ påverkas. Med tiden kan GVHD bli ett mer kroniskt alternativ. Därefter exponeras slemhinnorna i ögon, mun, könsorgan, könsorgan, lungor, muskler, leder och mag-tarmkanalen mer ständigt.

Den kroniska varianten av GVHD kan orsaka långvarig, ibland livslång immunosuppression, läkemedel som undertrycker immunsystemet. Kronisk GVHD kan inaktiveras. Det kan till exempel leda till kronisk diarre, muskel-och ledstyvhet, läderig hud och andningssvårigheter. I värsta fall kan dessa biverkningar förkorta livslängden. Det finns risk för infektioner även senare. Detta innebär att virus som låg och vilade i kroppen och var inaktiva kommer till liv igen.

En annan hypotes om hur cancerstamceller uppstår är relaterad till normala stamcellsmutationer [5]. När en stamcell delar sig bildas en kopia av stamcellen och en ny specialiserad cell. Om en stamcell genomgår en mutation, det vill säga en förändring i cellen, sträcker den sig dessutom till kopian och delvis till dottercellen. Anledningen till sådana mutationer är inte överens.

Det finns två huvudteorier. En av dem är att ett antal mutationer av vanliga celler ändrar sina egenskaper, så att cellerna har karaktären av stamceller och sprider mutationen och därmed fungerar som stamceller. Den andra teorin är att stamceller förvärvar tumöregenskaper genom mutationer. Under andra hälften av artonhundratalet utvecklades teorier.

I ett tal upptäckte amerikanska forskare hur benmärgen själv kringgick möss. Tio år senare upptäcktes mänskliga stamceller. Året då du lyckas odla nervstamceller artificiellt. Fem år senare upptäcks cancerstamceller för första gången när leukemi har visat sig härröra från sådana celler. Nästa år lyckas Amerikanen göra den första stamcellslinjen, där alla stamceller odlas från samma embryo.

Det är bara under tal som vuxna stamceller rapporteras. Året du lyckas klona embryonala stamceller. Under åren har tre separata forskargrupper rapporterat att multipotenta mänskliga hudceller kan användas för embryonala stamceller hos möss. Det fanns många rapporter om nya framsteg nedan. Året började med hantering av mänskliga embryonala stamceller utan att skada embryot.

Det har skett enorma framsteg inom stamcellsforskning nedan. Problem inom forskningsområdet [redigera wikita text] det första hindret att övervinna är tillgången på embryonala stamceller. Det finns bara stamceller i varje embryo, och de måste tas ut när embryot är fyra till fem dagar gammalt. Ett annat problem är att embryonala stamceller, som är den mest intressanta typen av stamceller eftersom de kan bilda alla celler i kroppen, kan orsaka tumörer.

Detta beror på att de inte påverkas av sin miljö, som vuxna celler gör, eftersom vuxna celler specialiserar sig på sina områden. Ett annat problem som måste lösas med embryonala stamceller är att kunna kontrollera differentiering så att endast rätt typ av cell bildas. Problemet löses emellertid med hjälp av inducerade pluripotenta stamceller, som kan utvecklas utan ett embryo och kan bilda i princip alla andra kroppsceller utom placentan.


  • vad kan man göra med stamceller

  • Politik och forskning [redigera wikit text] användningen av stamceller är politiskt kontroversiell i många länder, som den viktigaste källan för mänskliga stamceller är avbrytbara frukter. Sedan April har det varit tillåtet i Sverige att undersöka befruktade ägg för att bota allvarliga sjukdomar. Tidigare var det bara tillåtet att förbättra provrörsbefruktningsmetoder.

    Lagen tillåter nu också skapandet av stamceller genom den så kallade somatiska överföringen av kärnkärnor. Överföring innebär att kärnan i ett fläckfritt ägg avlägsnas och ersätts av en kärna från en kroppscell från en annan person. Både studien av befruktade ägg och kärnöverföring av somatiska celler måste dock först godkännas under en etisk undersökning.

    Stamceller forskning

    Storbritannien var det första i Europa som tillät produktion av embryon för forskningsändamål enligt lagen. Vissa EU-länder begränsar embryoforskningen mycket och tillåter inte stamcellsforskning även på de återstående provrörsembryon. Finland, Italien, Nederländerna och Förenade Kungariket har dock regler som liknar de i Sverige.